MENY
Jag tänker i princip återberätta en predikan som jag fick höra tidigare idag som en vän höll i.
Hon började såhär:
Ni vet redan rätt mycket om mig men jag tänker att ni kanske vill veta lite mer ändå. Då kan jag berätta att jag är älskad! Och jag är väldigt väldigt dyrbar. Det är så att jag är värd att dö för, och det är redan en person som har dött för mig. Det är inte vem som helst, det är den mest kända människan som någonsin har gått på den här jorden. Till och med kändare en den vem du än tänker på.
Genom att han dog för mig så har jag fått evigt liv och det är väldigt gött att veta.
Något mer som jag kan säga är att jag har en pappa, som har all makt på himlen och på jorden och han ger mig bara goda gåvor. Sen har jag alltid med mig en person som är sjukt smart och grym, som hjälper mig med allting hela tiden. Han har smarta infallsvinklar och peppar mig och ger mig kraft så att jag kan göra saker som jag annars aldrig hade klarat av. Han är alltid med mig. Han är alltid med mig så jag behöver aldrig vara ensam, och det här kanske låter lite konstigt men han är så nära mig att han bor i mig. Närmre än så tror jag inte man kommer.
Detta är vem jag är och de här är mina förutsättningar och då måste ni ju undra vad gör en person som mig om dagarna.
Det ska jag berätta för er.
Jag lägger ner jättemycket tid och jättemycket energi på att tänka på hur dålig jag är. Jag kan oroa mig och jag kan tänka att min pappa är nog ganska liten ändå och även om han skulle kunna hjälpa mig så finns det ju så många andra som har så mycket större och viktigare problem än mig, så varför skulle han se till mig.
Jag kan känna mig så ensam och liten inför de utmaningar som jag vet kommer vänta mig i livet. Om jag ska vara helt ärlig så söker jag mer bekräftelse från den där coola killen som egentligen inte bryr sig om mig än från den där mannen som älskar mig så mycket att han dog för mig.
Då måste ni ju undra hur kan det ha gått så fel? Hur kan du som har fått allt det en människa någonsin kan önska sig bara kasta allt det åt sidan och leva som om inget av de är på riktigt. Hur kan det ha blivit så fel?
Kanske känner någon av er som läser igen er? Kanske brottas ni med helt andra grejer. Oavsett så tror jag att vi alla känner igen oss i att det finns saker som vill dra oss bort från Gud. Och att det finns röster i våra liv och i vårt samhälle som säger raka motsatsen till oss mot vad Gud vill säga. Ibland är det lättare att lyssna på dom. Som tur är inget av det här någon nyhet för Gud, han vet precis vad som är våra svaga punkter, han vet precis hur vår tillvaro ser ut. När Jesus gick här på jorden så sa han 'Kom och följ mig!', jag ska göra er till människofiskare. Något av det finaste Gud har gett oss det är varandra. Vi behöver varandra. Vi behöver trösta varandra, uppmuntra varandra, förmana varandra, få skratta och ha det riktigt kul tillsammans. Vi måste hjälpa varandra att rikta blicken från oss själva mot Jesus och påminna varandra om vad som egentligen är sant.
Vi behöver varandra för att vara människorfiskare.
0